Medeia

 

 

Den här månaden kommer bli väldigt händelserik, mesta dels för att jag just idag har skrivit färdigt mitt PM till min magisteruppsats. Det innebär att min hittills största utmaning i livet kan börja. Hela jag är superpirrig och jag ser verkligen fram emot att få bli färdigbakad magister i juni. Det här trodde jag inte för fem år sedan när jag kände mig som minst på jorden, bränd från topp till tå och allmänt vilsen i livet. Jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka hel igen, men det gjorde jag tillslut.

Jag tänker så mycket på hur min personlighet blev påverkad av allt det jobbiga. Så destruktiv, men samtidigt så tjurskallig. Hur jag tog mig upp från den djupaste av alla gropar jag hamnade i gång på gång. Hur skör och brytbar jag verkligen var under så lång tid. Trots att jag var introvert och isolerad under den här perioden hade jag vetskapen om att de riktiga, underbara vännena skulle finnas kvar. För alltid. När jag flyttade hem igen var jag konstigt nog nästintill upplyst, trots att jag visste att det var det bästa som kunde hända. Den där berg- och dalbanan till flytt, ny stad, nya vänner et cetera, gav mig så himla mycket fint i livet. Jag skulle så gänra vilja återvända. Någon gång i framtiden, eller kanske i en annan tid?

 

Kära vänner, läsare och allt vad ni nu är och vill vara! Det är så mycket jag skulle vilja skriva till er. Sådant som fortfarande gör ont, som bränner och skaver och som gör att jag vaknar mitt i natten och undrar om jag fortfarande lever. Som gör att jag kan börja gråta på bussen så mascaran rinner eller att jag börjar underskatta mig själv igen till varje pris. Det har inte gått över. Kommer det ens göra det? Jag lovar att jag ska berätta för er. Inte nu, men snart.