En fredag som började illa, men slutade fin

I fredags vaknade jag över att jag hade en konstig känsla i kroppen, någonting som inte kändes som det brukade. Jag hade inte så mycket tid att känna efter eller fundera över den konstiga känslan, eftersom jag skulle tillbringa hela förmiddagen i skolan. Väl där var det något som förminskade mig och som fick mig att nästintill börja gråta. Jag skyllde på pollen och gick iväg till toaletten. Där satt jag länge. Funderade över så mycket. Livet är ibland knäppt! Efter att jag samlat mig och bytt några ord med min lärare och handledare, packade ihop mina saker och tog bussen in till stan. Jag gick ner till Norra hamn, där jag satt en lång stund i solen och tittade på vattnet. Folk hade köpt glass, andra lapade sol och en stor grupp gymnasieelever hade studentmössorna på sig.
 
När jag kom hem slängde jag mig på sängen med en filt över mig. Det var längesedan jag senast kände en sådan tomhet i bröstet. Jag tänker på alla de dagar jag kämpat så innerligt, på allting jag gått miste om på grund av det här. Och det enda jag får tillbaka är någon sorts tomhet? Ska det verkligen kännas så här?
Jag vaknade av att P kom hem från jobbet. Han hade köpt blommor och en flaska rött vin som en liten överraskning. Tydligen hade mitt sms, som jag hade formulerat när jag satt i hamnen, fått honom och förstå att min fredag inte var så rolig. Han är så otroligt fin, min Pelle <3. De allra finaste rosorna jag har fått! 
 
 
Efter lite gråt, pepp och många pussar började vi laga middag. En av mina favoriträtter, nämligen piroger! Som tur var var degen förberedd sedan någon dag i förväg och de innehöll något så gott som köttfärs, morötter, vitkål och lök. Några fick bli vegetariska.
 
 
Och tsatziki till det, plus det röda vinet som P köpt. Supergott! Den mysiga fredagsmiddagen med det finaste sällskapet fick mig att må betydligt bättre. Jag tycker det är helt okej att vara ledsen, att gråta och få utlopp för sina känslor ibland. Hur ska en kunna bearbeta det annars? Våren är en fin tid för många, men för mig brukar den vara riktigt jobbig. Den värsta tiden på året, skulle jag tro. Det är mycket tankar och känslor inom mig som jag inte riktigt kan hantera, det sker stora förändringar och så är det mycket att göra. Men jag vet att det kommer att bli bättre. Det är bara en tidsfråga när det vill ske.
 
Idag fortsätter en att samla på sig mängder med positiv energi, för idag ska vi på utflykt! Nämligen till Storforsen som ligger mellan Älvsbyn och Kåbdalis. Jag har aldrig varit där, men P har och han har velat ta med mig dit hur länge som helst. Nu är picknickväskan packad, frukosten uppäten och det som återstår är att jag ska borsta tänderna. Vi hörs!
0 kommentarer

Den trettonde april

Idag fyller han år, min klippa, min trygghet och den allra finaste personen i hela världen
Hela tjugoåtta år, hurra, hurra, hurra för Per-Erik! Det känns som om det var igår när han fyllde tjugofyra och vi hade varit tillsammans i bara en månad. Han hade önskat sig blåbärstårta (hur gulligt?!) och fick ett par svarta Urbanears och en biobiljett utav mig. Nu, fyra år senare, bor vi under samma tak och då går det bara inte att komma ifrån skönsången på morgonkvisten med frukost på sängen. Under tiden som han är på jobbet idag har jag tagit "ledigt" från skolan och ska göra några ärenden efter att ha städat och förberett födelsedagsmiddagen. Jag ska b.la. köpa blommor, hämta tårta och fixa presenten till honom från min familj : ) Full rulle, helt enkelt! Eftersom det är Pelles dag idag, har jag lånat en lista från Sandras blogg och fyllt i lite svar om honom, vårt förhållande och så vidare: 
 
 
Hur länge har ni varit ihop?
I fyra år och lite mer än en månad.
 
Hur träffades ni?
Jag pluggade första terminen på lärarprogrammet och han på sitt fjärde år till civilingenjör på LTU. Jag fick nys om honom på en fest via en gemensam kompis till oss som tyckte att jag skulle träffa honom, men eftersom jag hade bestämt, sedan långt innan, att inte dejta eller träffa någon under studietiden så lät jag bli att höra av mig. Till slut gick det inte, för han verkade så spännande, intressant och fin. Så tillslut tog jag modet och skrev ett privat meddelande på facebook. Så på den vägen är det. Vi skrev i lite mer än fyra månader innan vi bestämde oss för att träffas och det lustiga är att vi, i alla fall utan vår vetskap, aldrig sprang på varandra på skolan eller så. Vi träffades, tog en fika ihop och sedan dessa var allting så självklart mellan oss. Det var den finaste tiden i mitt liv, att inse hur kär jag blivit i honom och han i mig <3.  
 
Vem var mest på?
Jag skulle nog säga att vi båda var det, samtidigt som Pelle var det lite, lite mer från början. Jag bodde inte alls långt ifrån honom och när jag hunnit gå en bit på väg hem till mig kunde jag få ett sms där det stod "Jag saknar dig redan<3", eller att han skickade någon låt via spotify som han tyckte att jag borde lyssna på.

Skedde några komplikationer?
Inga alls.
 
Kan man få se ett tidigt sms eller så?
Tyvärr har jag råkat radera vår allra första sms-konversation *buhu*, men så här kan det se ut, fyra år senare, när vi skriver till varandra: 



 
Hur skedde dejtandet?
Hm, vet inte om jag skulle kalla det för dejtande, men samtidigt så hittade vi på mycket saker i början av vårt förhållande. Typ långa promenader, fika på stan, biobesök och så ibland tog han med mig i sin bil och körde till olika fina platser i Luleå som han ville visa. Vi blev kära och bestämde att det skulle vara vi väldigt snabbt inpå när vi träffades första gången.

 
Vem sa 'jag älskar dig' först?
Båda! Eller, egentligen var det Pelle. Det var en tidig morgon, efter att vi varit på middag hos kompisar och tagit någon öl på Stuk, som vi var på väg hem till mig. Slasket på marken hade frusit till is och jag höll hårt i hans hand för att inte halka. Tills vi stannade och jag sa att jag ville säga något till honom, någonting viktigt som jag tänkt på i några dagar. Men då sa han att han hade också någonting han ville säga mig, att "Jag älskar dig, Mariélle". Åh!
 
Bor ni ihop?
Japp, ungefär sedan ett och ett halvt år tillbaka. När jag flyttade från studenlägenheten och in till en etta i stan, sov P hos mig väldigt ofta och ibland var han hemma hos sig. Så där höll det på i ett år, tills han tog steget och frågade mig ifall han fick flytta in. Jag blev såklart jätteglad, samtidigt som ett orosmoln började komma. Tänkt om vi skulle ledsna på varandra? Faktum är att vi trivs jättebra under samma tak och jag ångrar inte en sekund att han ville flytta in hos mig. 
 
Vilka är hans bästa sidor?
Han har så otroligt många fina. Han är väldigt omtänksam, snäll och får mig att våga göra saker som jag aldrig trodde att jag skulle våga. När jag är ledsen, stressad eller allmänt nere, tar han alltid tag i mig och får mig på bättre tankar. Någonting jag blir lika förvånad över varje gång är hur bra han är på att prata med folk, typ vem som helst. Sedan tycker jag att han luktar så himla gott, är så genuin och ärlig samt att han skrattar åt mina skämt (trots att det är de sämsta i världen!) Och det allra finaste är att han får mig att känna mig vacker varje dag! : )

 
 
 
Och sämsta?
Ibland blir jag så provocerad över hur sällan han blir ledsen, deppig eller arg. Det blir ju jag själv ibland och det får mig att framstå som onormal, eller så känns det i alla fall. Men när han väl är ledsen, visar han inte det direkt. Istället ska det gro i hjärtat kanske i flera dagars tid, tills jag får dra allting ur honom.
 
Vad bråkar ni om?
Vi bråkar knappt, utan resonerar och diskuterar i stället om sådant som rör vardagen och sker i vårt liv. Precis som vuxna bör göra? Jag är äldst i en syskonskara, vilket har resulterat i att det väldigt sällan var bråk mellan mig och mina bröder. Möjligtvis någon gång ibland, men enligt min mamma fick jag ta en del skit som storasyster och det gjorde att jag smet iväg allt för att slippa bråka tillbaka. Det kanske är därför jag är konflikträdd?! Hur som, Pelle är lillebror till en äldre syster och de bråkade aldrig. Så jag tror att vi båda är allmänt dåliga på att bråka på riktigt, men det kanske är bra?
 
Vad gör ni när ingen annan ser?
Findansar och fuldansar i köket, sover tätt ihop, äter, pratar, ligger, är interna, spelar tv-spel och hånglar - massor!
 
Vad ger ni för komplimanger?
Han ger mig väldigt fina komplimanger. Om att jag är smart och vacker. Han berättar saker om mig som jag inte alls tänkt på tidigare, som istället han har funderat ut och sedan säger till mig. Det tycker jag är gulligt. Själv ger jag också väldigt många komplimanger. Om att han luktar så gott, att hans händer är så otroligt fina, att han är så fruktansvärt bra på det han gör samt att han är den underbaraste killen i världen.
 
Vilken är din favoritbild på honom?

 
Denna, helt klart! Den här bilden tog jag i samband med att han skulle fixa en julklapp till hans föräldrar. Man ser alla fina drag i hans ansikte och den där blicken får mig verkligen att smälta. Love overload!
 
Och på er båda?

 
 
En varm och solig dag i juli på en ö i Höga kustens skärgård. Väldigt längesedan nu... Vi borde ta nya bilder, tror jag : )
 
Något du vill avsluta med?
Ja! Grattis (igen!) älskade Pelle på din födelsedag! Du är alltid värd det bästa och jag är så glad att jag har dig i mitt liv<3!
0 kommentarer

Det har gått fyra år.


En svinkall (!!!) söndag i mars var dagen som vi bestämde oss för att vi äntligen skulle träffas för första gången. 
Det hade nästan gått tre månader sedan den dagen vi började skriva till varandra. Via facebook, ifall någon undrar. Vi hade berättat så mycket för varandra om allt mellan himmel och jord, att jag gick omkring och var supernervös över att vi inte skulle ha någonting och prata om vid första mötet! Dessutom var jag bakis efter att ha varit ut på studentkrogen med några kompisar kvällen innan. En hemlighet som aldrig nämndes under kvällen, var att under tiden jag och kompisarna dansade och drack öl så kunde jag inte tänka på något annat än dig. 


Om jag bara hade kunnat sluta nojja över att vara nervös och hela tiden och tro att han inte skulle gilla mig för den jag är! För det var den mest finaste dejten en någonsin kunnat föreställa sig. Jag vet att det låter klyschigt, men det var verkligen kärlek vid första ögonkastet från bådas sidor. Och här står vi idag, tillsammans. Efter fyra år är det fortfarande vi och det gör mig till den mest lyckligaste tjejen i hela världen.


Det finaste med Pelle är att han alltid finns där. Han tröstar en när det behövs, skrattar med en och får en att känna sig vacker varje dag oavsett om en känner så till en början eller inte. Vi har så otroligt kul tillsammans och jag ser verkligen fram emot vår gemensamma framtid, som stundar sig mer och mer för varje dag som går. 

Jättegrattis till oss på vår fyraårsdag, Pelle! Jag älskar dig mer ön ord kan beskriva. Tillsammans är vi starka<3!
1 kommentar