Om det som fortfarande gör ont, del ll


 
Kommer ni ihåg det här inlägget, när jag skrev att det fortfarande bränns och känns i min kropp? Något som fick mig att resa mig igen, fastän jag aldrig trodde att jag skulle överleva? När jag, varenda dag i ett halvår, hatade mig själv till varje pris? Nu känner jag mig redo att berätta min historia. Historien om det som hände som aldrig fick hända. Om det som fick mig att bli deprimerad, vilja dö och som förstörde hela mitt liv. Det var en varm julidag, bara två månader innan jag skulle fylla tjugo. 2010 hade visat sig vara ett rätt så bra år hittills, fastän det gav mycket ångest och spänning inför det som skulle komma skall. Jag hade läst engelska B på komvux, för det behövde en för att läsa på högskola, ströjobbade så mycket jag hann med och bodde fortfarande hemma. I mitt flickrum. Sedan hade jag tappat en del vänner från gymnasiet på vägen, så kände mig väldigt ensam under vissa delar av den här perioden. Mina två närmaste hade flyttat till Luleå, så dem hälsade jag på så fort tillfället gavs. 

 
En fredag, när jag kom hem från jobbet, berättade jag för mamma att jag fått antagningsbeskedet om högskolorna jag sökte till tidigare i våras. Hon såg på mig att jag inte vågade titta ensam, så där satt vi tillsammans tätt intill varandra vid köksbordet och öppnade datorn. Mina händer skakade, varför skulle jag alltid bli så nervös? Det visade sig att jag kommit in på mitt första val. Jag var alltså välkommen till Karlstad Univeristet måndagen den sjuttonde augusti för inskrivning till lärarprogrammet och en veckas nollning. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hade jag verkligen kommit in? På riktigt? Lägenhet hade jag också fått efter ansökan jag tidigare gjort. En liten korridorsetta på Duettgatan med sovloft, endast promenadavstånd till skolan och busslinje precis utanför porten. Allting flöt på, men inom mig var det någonting som inte stämde. Varför var jag inte glad? Mamma försod min oro och ångesten som osade kring mig som en dimma. Men hon och pappa var otroliga stöttepelare och hjältar som fick mig ut ur den under den här perioden. De skulle ta ledigt från jobb. köra mig ända ner till Värmland med bilen och bo med mig i några dagar för att komma i ordning ordenligt. Det var alltså nu jag skulle flytta hemifrån för första gången, hela 98,2 mil? Lämna den otroligt trista och gråa stan som fått mig att bli illamående till och från, åka ifrån vännena som egentligen inte var riktiga vänner, och istället skaffa nya? Skapa ett helt nytt liv, fastän jag är samma person? Tydligen.

 
 
Det tog några dagar innan allting sjönk in. Det här var ju det bästa som kunde hända! Aldrig tidigare hade jag fått så fina nyheter. Inte ens när jag tog studenten, bar en vit klänning med rött sidenband och gick på min allra första fyllefest. Nä, det här tog minsann priset för bästa händelse i mitt liv! Vi tittade i IKEA-katalogen och på second hand-sidor, mamma och jag. Även om tjugosex kvadratmeter är litet, ville jag ha det bästa tänkbara och mysiga studentrummet i världen. Bara mitt lilla krypin mellan studentfester, föreläsningar och nya bekanskapskretser. Till min mors förskräckelse var det gemensamt kök i korridoren, men jag tänkte bara på hur roligt det skulle bli med gemensamma kalas och fester, knytistillfällen och kanske en och annan tacomiddag en tråkig söndag ihop? Det var nästan löjligt fint, den här tiden innan det begav sig. Nästan så att jag glömde bort en viktig sak att ta itu med, en sak som jag borde ha städat undan ur mitt liv för flera månader sedan. När jag började sista året på gymnasiet träffade jag mitt livs första kärlek. En kille med mörkt, tunnt hår, stora klumpiga händer, krokig näsa och nästan två meter lång. Kärleken kom så snabbt. Innan jag visste ordet av var vi tillsammans och jag tillbringade nästan varje helg med honom. Antingen hos hans familj i Luleå eller hemma hos mig i Skellefteå. Mina klasskopmpisar gick på fester, upplevde deras första fylla, hånglade med flera killar på dansgolvet i takt till Timbalands The way I are. Jag har tappat räkningen över hur många gånger de ville bjuda med mig på dessa tillställningar, men det ända jag hade och säga var "nej, jag kan inte". Redan här började förhållandet eskalera i en ond spiral som aldrig ville sluta. Aldrig fick jag hänga med mina kompisar, om han inte följde med förstås. Svartsjuka, girighet och kontrollbehov. Det är den perfekta beskrivningen om honom.
 

Efter studenten kretsade mina tankar kring högskoleutbildningar, som varvades med engelskatal och litteratur. Det var här som jag tog mitt livs största beslut. Jag skulle bort härifrån. Bort från stan och så från honom. Inte nog med att han hade gjort så att jag och mina gamla kompisar hade förlorat kontakten, han försökte dessutom trycka in i mitt huvud att Luleå var det mest optimala universitetet att läsa på. Visst, den tanken hade slagit mig mycket tidigare. Min bästa vän pluggade där och ifall jag skulle hamna där hade jag ju henne i med - och motgång. Eller? Det absolut värsta hände samma vår. Min bästis och jag blev osams. På grund av honom. Det hade han lyckats bra med, genom att göra mig svartsjuk mot att hon var intresserad av honom. Det finns de som säger att kärlek är så enkelt, men ibland kan den göra en blind, ja rent galen. Hon skulle aldrig göra så mot mig, innerst inne visste jag det. Det är en sån där regel som bästa vänner har och följer. Men jag kunde inte sluta vara arg och ledsen. Därför fick det här bli min flykt. Nästintill hundra mil. På något vis kändes det bra, men jag har nog aldrig varit så rädd och nervös i hela mitt liv över att berätta för honom att jag skulle iväg. Jag kunde ju inte bara sticka utan att säga någonting. Jag hade kunnat skriva ett brev, eller ett långt sms. Bara en förklaring om antagningen och att jag inte ville vara med honom längre. Hur han hade kontrollerat och förstört mina sista tonårsår som bara rullat förbi utan mig. Att han får hitta en annan tjej att styra och ställa över istället.

 
När man skapar bilder i huvudet på hur man egentligen skulle vilja att det sker, blir det aldrig riktigt så. Oftast blir det tvärtom. Värre. Jag bestämde mig för att ta en dagstur upp till Luleå för att berätta. Det var bara en vecka kvar till avresan mot Värmland och mitt rum bestod av flyttkartonger väskor fulla med kläder. Men jag behövde priorietera det här, jag var tvungen att berätta för honom om hur för en gångs skull jag vill ha det. Jag önskar så innerligt att jag fick spola tillbaka till den här varma augustidagen. När vi satt oss under äppelträdet i den blommande tärdgården. Om hur han spelade snäll och bjöd på iste med isbitar och citronskivor och samtidigt babblade om mönstringen till GMU. Vill spola tillbaka och radera allting jag sa och ta om det igen, fast på ett annat sätt. Sudda bort sakerna han skrek åt mig och hans onda, mörka blick som stirrade när han fick veta. Som ni förstår så blev det inte som det var tänkt. Jag tycker att jag gjorde mitt bästa för att göra slut på vårt förhållande, som aldrig någonsin varit bra. Aldrig. Men han gjorde det värre och beskrev att ifall han fick börja jobba åt försvarsmakten skulle vi kunna ses i mitt nya liv i Karlstad och fortsätta vara tillsammans. Nej! Nej, nej nej... Det fick bara inte hända. Jag tog min väska över axeln och sprang mot bussen som skulle ta mig in till stan och sedan hem igen. Jag raderade allting som precis hade hänt. Hur skulle det bli i fortsättningen? var det fortfarande vi? Jag ville ju inte vara med honom och det sista jag ville var att han skulle besöka mig i Karlstad. 
 
Håll ut, det kommer mer...

                                                                                                                             Bilder: från min pintrerest
5 kommentarer

13 november

Jag finner inga ord
Det är så svårt att veta vad man egentligen vill säga, vad man egentligen skulle vilja skriva just idag. För tankarna snurrar, men orden är få. Chockerande! Det är svårt att få en förståelse över hur vissa människor kan begå sådana handlingar, istället för att bygga upp någonting och värna om vår värld och våra medmänniskor. 

Det är just precis det här som gör att människor flyr sina hem för att få komma till en tryggare plats. Men istället  backar vi, säger stopp och bygger murar höga som berg. Sätter gränser. För mig känns det allt annat än bra.

Jag tror på fred, medmänsklighet och kärlek. Ett vinnande koncept mot ondskan. Det måste det göra, annars vet jag inte hur vi ska ta oss till? 

Jag ber för Paris, för de som förlorat sina nära. För de som måste fly och lämnat allt. Jag ber för en bättre värld, som just nu är så långt borta.

0 kommentarer

Med din kärlek klarar jag allt!

Den nionde juli var en dag som gjorde att mitt hjärta voltade av glädje! 
Det var den dagen som jag fick reda på att jag kommit in på magisterprogrammet i Luleå i höst. Jag är bland de tio personer som kommit in och för mig känns det som att världens högsta vinst är vunnen! På grund av osäkerhet och dålig självkänsla, trodde jag inte att jag skulle vara en av dem. Därför är jag otroligt tacksam och lycklig just nu, men framför allt glad över allt stöd jag fått på vägen hit. 


Av min mamma och pappa, som alltid funnits där och som alltid sagt att jag bara kan göra mitt bästa inom studierna. Även om de inte riktigt haft sådan stor förståelse i allting jag gjort på universitetet, så har de alltid, alltid stöttat mig. 


Mina fina vänner Frida och Jessica, som vet hur det känns att kämpa sig fram till målet. Som dessutom orkat med mig och mina bekymmer, men ändå peppat och visat att de alltid finns där när man behöver dem.
Den sista personen som visat allt sitt stöd varje dag i snart fyra år, är min bättre hälft, själsfrände och bästa vän Per-Erik. Han är den som sagt att jag kommer kunna klara allt, bara jag vill. Som alltid ser mig som den kämpe jag är, och oavsett resultat, ger mig mer kraft till att kunna ta mig vidare. Han som åkt på motgångar sina studier, men ändå lagt ner tid och energi till att stötta mig. Det kallar jag för äkta kärlek!

Vilken himla tur jag har när jag tänker efter. Tack för att ni finns i mitt liv! <3 
0 kommentarer