Medeia

 

Hur länge har ni varit ihop?
I fyra år och lite mer än en månad.

 

Jag pluggade första terminen på lärarprogrammet och han på sitt fjärde år till civilingenjör på LTU. Jag fick nys om honom på en fest via en gemensam kompis till oss som tyckte att jag skulle träffa honom, men eftersom jag hade bestämt, sedan långt innan, att inte dejta eller träffa någon under studietiden så lät jag bli att höra av mig. Till slut gick det inte, för han verkade så spännande, intressant och fin. Så tillslut tog jag modet och skrev ett privat meddelande på facebook. Så på den vägen är det. Vi skrev i lite mer än fyra månader innan vi bestämde oss för att träffas och det lustiga är att vi, i alla fall utan vår vetskap, aldrig sprang på varandra på skolan eller så. Vi träffades, tog en fika ihop och sedan dessa var allting så självklart mellan oss. Det var den finaste tiden i mitt liv, att inse hur kär jag blivit i honom och han i mig <3.  

 

Vem var mest på?
Jag skulle nog säga att vi båda var det, samtidigt som Pelle var det lite, lite mer från början. Jag bodde inte alls långt ifrån honom och när jag hunnit gå en bit på väg hem till mig kunde jag få ett sms där det stod "Jag saknar dig redan<3", eller att han skickade någon låt via spotify som han tyckte att jag borde lyssna på.

Skedde några komplikationer?

Inga alls.

 

Tyvärr har jag råkat radera vår allra första sms-konversation *buhu*, men så här kan det se ut, fyra år senare, när vi skriver till varandra: 

 

Hm, vet inte om jag skulle kalla det för dejtande, men samtidigt så hittade vi på mycket saker i början av vårt förhållande. Typ långa promenader, fika på stan, biobesök och så ibland tog han med mig i sin bil och körde till olika fina platser i Luleå som han ville visa. Vi blev kära och bestämde att det skulle vara vi väldigt snabbt inpå när vi träffades första gången.

Båda! Eller, egentligen var det Pelle. Det var en tidig morgon, efter att vi varit på middag hos kompisar och tagit någon öl på Stuk, som vi var på väg hem till mig. Slasket på marken hade frusit till is och jag höll hårt i hans hand för att inte halka. Tills vi stannade och jag sa att jag ville säga något till honom, någonting viktigt som jag tänkt på i några dagar. Men då sa han att han hade också någonting han ville säga mig, att "Jag älskar dig, Mariélle". Åh!

 

Japp, ungefär sedan ett och ett halvt år tillbaka. När jag flyttade från studenlägenheten och in till en etta i stan, sov P hos mig väldigt ofta och ibland var han hemma hos sig. Så där höll det på i ett år, tills han tog steget och frågade mig ifall han fick flytta in. Jag blev såklart jätteglad, samtidigt som ett orosmoln började komma. Tänkt om vi skulle ledsna på varandra? Faktum är att vi trivs jättebra under samma tak och jag ångrar inte en sekund att han ville flytta in hos mig. 

 

Vilka är hans bästa sidor?
Han har så otroligt många fina. Han är väldigt omtänksam, snäll och får mig att våga göra saker som jag aldrig trodde att jag skulle våga. När jag är ledsen, stressad eller allmänt nere, tar han alltid tag i mig och får mig på bättre tankar. Någonting jag blir lika förvånad över varje gång är hur bra han är på att prata med folk, typ vem som helst. Sedan tycker jag att han luktar så himla gott, är så genuin och ärlig samt att han skrattar åt mina skämt (trots att det är de sämsta i världen!) Och det allra finaste är att han får mig att känna mig vacker varje dag! : )

 

Vad bråkar ni om?
Vi bråkar knappt, utan resonerar och diskuterar i stället om sådant som rör vardagen och sker i vårt liv. Precis som vuxna bör göra? Jag är äldst i en syskonskara, vilket har resulterat i att det väldigt sällan var bråk mellan mig och mina bröder. Möjligtvis någon gång ibland, men enligt min mamma fick jag ta en del skit som storasyster och det gjorde att jag smet iväg allt för att slippa bråka tillbaka. Det kanske är därför jag är konflikträdd?! Hur som, Pelle är lillebror till en äldre syster och de bråkade aldrig. Så jag tror att vi båda är allmänt dåliga på att bråka på riktigt, men det kanske är bra?

 

Findansar och fuldansar i köket, sover tätt ihop, äter, pratar, ligger, är interna, spelar tv-spel och hånglar - massor!

 

Han ger mig väldigt fina komplimanger. Om att jag är smart och vacker. Han berättar saker om mig som jag inte alls tänkt på tidigare, som istället han har funderat ut och sedan säger till mig. Det tycker jag är gulligt. Själv ger jag också väldigt många komplimanger. Om att han luktar så gott, att hans händer är så otroligt fina, att han är så fruktansvärt bra på det han gör samt att han är den underbaraste killen i världen.

 

Denna, helt klart! Den här bilden tog jag i samband med att han skulle fixa en julklapp till hans föräldrar. Man ser alla fina drag i hans ansikte och den där blicken får mig verkligen att smälta. Love overload!