Medeia

 

Det är nästan så att jag inte kunnat tänka klart om någonting innan nästa tanke börjat kretsa omkring. Jag har insett att jag överlevt februari och att mars tågar in, som för så många är vårens månad. Men för oss i norra delarna av Norrland är våren allt annat än nära. Tunga snöflingor faller från himlen och solen har haft sin frånvaro i säkert tre-fyra dagar nu. Älvens is är i sitt tjockaste lager och människor åker skridskor, grillar korv och bara är.  

Appropå frånvaro. När jag tänker på frånvaron från den här platsen så känner jag en viss saknad. Saknad av att få skriva av mig, att låta allting rinna ur fingrarna över tangenterna och hamna i ett och samma inlägg. Jag har verkligen saknat att få skriva, på riktigt. Jag måste verkligen ta tag i det, för så mycket bättre en mår. Det känns i hela mig att jag är inne i en period när allting känns tungt i bröstet, stegen blir tyngre i snön och ögonen allra helst vill sova mest hela tiden. Tankeverkstaden måste ta semester. Nu. En måste andas, ta tag i saker, som att skriva, och finna friden. För det är precis vad jag ska börja med just i detta nu. Stänga av för en dag, stänga av alla måsten och bara försöka vara. I skrivande stund håller han jag är kär i på och snöra på sig kängorna för en promenad i snön. Vi ska spana in isfestivalen i hamnen, ta en fika på vårt favorithak, köpa en flaska vin och titta i butikerna på allt vårfint som kommit. Ikväll har vi lyxen att få bli bortbjudna på middag hos en gemensam kompis. Sedan får vi se vart kvällen leder, precis som med allting annat.